finaste, det gör ont i mig att veta vad ni känner. jag vet hur det är, jag har varit med om det själv.

Man vet så jävla väl vad man egentligen vill, vad som egentligen är bäst för sig själv. men man kan ingenting göra.

man känner sig hjälplös. Man önskar att ingenting var så trasigt, att livet ibland känns så svårt.

man vet inte vart man ska ta vägen. Att lida sig igenom, kämpa tillsammans, uppskatta de människor man har runt omkring sig. Det är sen tanken slår en, vad är bäst för mig? , vad mår jag bra av? , vad vill jag egentligen? .

Man ska klara så mycket saker utan att såra andra. Det är tufft, jag vet det. Ibland vill man inget annat än att inget var trasigt, att vi är hela, att alla kan vara tillsammans. att slippa välja. Jag vill inte att ni ska må dåligt, jag vill inte att någon av mina närmaste ska må dåligt. Men ibland är det så svårt att förklara sig utan att svika eller såra. Vi vill egentligen alla väl, men det blir bara fel. Ingen valde detta, men vi alla gör så gott vi kan.

Vi lever, vi mår bra. men någonstans finns det något som skaver. det är bara ni själva som vet vart ni egentligen hör hemma och vad ni egentligen önskar. Man kan inte styra någon annans hjärta och bestämma vad andra ska tycka och tänka. Det kan vara så svårt att lämna den plats och omgivning man en gång växt upp på, där man

började bygga upp sitt liv på. vissa vill stanna, vissa vill bort. men med en stark vilja och med kärleken så är man

oslagbara. med den rätta spelar det knappt någon roll vart man befinner sig. Men vi, vi som står ensamma har varken den känslan eller viljan. Vi har människor vi älskar, men våran vilja är det bara vi själva som vill styra.

Vi alla tycker olika, vi alla vill inte bo där vi nu lever. Vi alla vill ha våra närmaste hos oss hela tiden, vi kan dela med oss, men vi kan inte dela på oss själva.

Man önskar att man räckte till till alla, men man måste förflytta sig. hela tiden.